jag vill vara den starka, den som inte faller.. men jag är fel person för att vara det..

jag tror jag tömt mina tår.kanaler på alla tårar som någonsin funnits.
kudden är dyngsur..
 min vita vägg över sängen är sönder tittad.. tystnaden är plågsam, men den hjälper..
dom tror jag sover, vilar upp mig efter det som hänt, så dom låter mig vara, egentligen vill jag inte vara ensam, men det är samtidigt skönt. inte behöva förklara något, inte behöva ljuga ihop att allt är bra. jag vill bara vara normal, inte ha detta som plåga hela tiden.

hittade det syster skrev om idag;

"att först se henne helt normal, höra hennes skratt och se henne le. 5minuter senare ligger hon där på golvet, knappt andas och försöka skrika. 
 vi borde ha vant oss efter 2.5 år såhär, men det gör vi inte, det kommer vi aldrig göra! 
att se någon man älska plågas så.. det finns inga ord.. och när mamma försöker få kontakt med henne, försöker få henne att andas lugnt är det som om hon inte är där. det finns inga ord som kan beskriva hur ont det gör i oss!
och hon visar aldrig när det är dags, hon döljer det så länge hon kan för oss. varför? vi vet att hon känner det på sig, för hon drar sig undan, hon blir annorlunda. kan gå från glad till sur och ledsen. från social till att vilja vara ensam. 
vi har lärt oss, sakerna hon säger när det är dags, det är inte hon. hon kan inte hjälpa det. men varje gång hon är i skolan, eller hos något kompis, på fest eller hos adam. är jag rädd att det ska hända. att hon ska få ett anfall.. att dom inte kommer dom förstå.."


jag döljer det för att jag vill inte att ni ska behöva se. för att du inte ska behöva se din syster så. att mina föräldrar inte ska se att det inte blir bättre.. jag döljer det för att jag själv ska glömma bort.. för att jag inte vill vara offret. för att jag inte vill vara den alla tycker synd om..