Om 260 dagar är det student, sen är det ut i den riktiga världen.
Den där man jobbar 8 timmar 5 dagar i veckan.
För en lön som sedan går till att betala bostaden man typ endast är i på nätterna och helgerna.
För att betala maten, elen, vattnet, tv och allt var de nu finns att betala när man är vuxen.
Och visst, de låter okej, jobba för att få pengar så man klara sig.
Men sen så har vi de jag är rädd för.
De jag och många fler nu står i
i mer än två år framöver.
8 timmars jobb, 5 dagar i veckan för en lön som inte ens räcker till att betala en lägenhets hyra
Hur långt kommer man med med 5000 i månaden? I egen lägenhet, med allt vad kostnader de finns. Inte långt eller hur...
och även om jag har turen att ha en pojkvän som tjänar de jag drömmer om att jag själv ska göra med samma arbetsplanering.
(drömma får man!)
så vill man inte leva på hans pengar, man vill få känna känsla att
”denna månaden är det jag som betalat hyra, denna gången är det jag som fyllt kylen med mat, denna gången är det jag som betalat räkningarna!”
Jag har kastat mig ut i en verklighet utan att vara redo,
18år och livet går redan då ut på att jobba 5 dagar i veckan i ett yrke jag inte längre vet om de är rätt.
Jag vill göra något som är kul, känns rätt och som jag vet att jag kan försörja mig på.
Och frisör, de är kul, men inte rätt.
Och om tre år kan jag säkert försörja mig som en.
Men de är ändå inte rätt, tror jag..
hur kan man som barn (16år) kunna veta vad man ska göra hela livet?
livet..?
vad händer med livet?
Vad händer med motiveringen.
Jag önskar man kunde få göra något annat nått år, känna efter, men så är inte världen byggd…
jag vill inte sluta leva i min trygga värld.
